Waste not, Want not, del 1

SÄSONGEN 2019 ÄR igång!
Motivationen har varierat under vintern och nu är säsongen igång och jag sviktar in min övertygelse att det är lönt att anstränga sig mer.
“Utan tvivel, vore jag inte klok.” har jag hört någonstans. Och jag förmodar att mitt glappande självförtroende  och mitt efterföljande mot-trots, trots allt, är en del stor del av min drivkraft.

Stora, vackra kreationer i all ära, men ibland vill man bara vara bekväm och kunna smälta in i mängden. Och ibland har man inte lyckats med att tappa de där kilona som man tänkt och då är ingenting roligt, sedan man överanalyserat fotona från föregående säsong.
Jag vill ha något jag inte spränger, eller ser ut som en nätkassler i…..
Något jag kan andas och vara bekväm i, men ändå känna mig fin och stolt över mitt hantverk.
Men jag har inte ett öre till mitt namn. Då är det svårt att förverkliga nya kreationer i noga genomtänkta färgval.
Så vad ska en fattig flicka göra?
(Och, nä, att sluta äta för att komma i befintliga kreationer, är inte aktuellt. Jag har inte karaktär nog för att upprätthålla några ätstörningar. Jag är för gammal för sånt. Och framför allt; jag är för matglad.)

Så då är väl detta ett ypperligt tillfälla att återgå till sitt ursprung? Tillåt mig förklara mig.

I begynnelsen, dvs i min barndom, var det Åke Arenhill och Elisabeth Taylor.

Dessa tavlor (av Åke Arenhill) hängde på väggen i hallen under min uppväxt och jag älskade dem. (Nu hänger de i min egen hall.) Och det är min fasta övertygelse att det var just dessa, eller kanske i synnerhet 1775-bilden, den längst till vänster, som satte igång min livslånga kärlekshistoria med historiska kläder.

Sen kom The taming of a shrew på TV. Med Elisabeth Taylor! (Vilket också startade min förkärlek för Shakespeare!) Jag kunde inte släppa denna klänning!! Nej, den är inte historiskt korrekt, men det visste ju inte jag då. Självklart tvingade jag min mamma att sy en kjol av en massa tyglappar och jag fullkomligt bodde i den i ett antal år.

Senare ägnade jag själv ganska mycken tid på att sy lapptäcken. Så jag vet mycket väl att man kan skapa något stort av även de minsta av bitar.

Alltså ett klassiskt Vad-har-jag-hemma?-projekt. Det var ett tag seda sist jag gjorde ett sådant.
Så istället för att sura över att jag inte har råd att köpa nya tyger så ska jag istället göra precis tvärtom. Jag ska bara använda vad jag har hemma. Målet är att inte spendera en endaste krona. Det brukar kunna leda till några kreativa lösningar.

Vecka 20

Torsdag

Jag börjar skissa på en modell. Jag letar upp både gamla och nya ogenomförda idéer och vaga koncept som seglat förbi utan fotfäste genom åren. Jag älskar fortfarande de tyska 1500-talsklänningarna i ull och nu plockar jag in den medeltida italienska “randigheten”. Jag tänker även använda en modell på livstycke jag länge velat testa. Det kan bli en perfekt storm om jag gör det rätt.

Vad tror vi om det här, typ?

Lördag

Alltså “Waste not, Want not” (eller “Den som spar, den har.”)
“Wise use of one’s resources will keep one from poverty. For example, I just hate to throw out good food—waste not, want not . This proverbial saying was first recorded in 1772 but had an earlier, even more alliterative version, willful waste makes woeful want (1576).”
Enligt Wikipedia

Jag inventerar mina skåp.

Det kan gå, det här.

Jag råkar ju, som av en händelse, ha boken där detta mönster finns.

Jag letar fram lakansväv och klipper ut en prov av underklänningslivstycket. Jag gör det exakt som mönstret i boken, fast jag måste lägga till för axelbanden.

Några justeringar i sömmen bak, annars funkar det bra. Nu ska detta inte bli en korsett som ska hålla in mitt späck. Det ska bara bli ett livstycke som passar men ger rätt silhouett.

Till livstycket använder jag några gamla linnedukar. Eftersom jag tänker stadga detta livstycke med hampasnöre så väntar jag med att klippa ut mönsterdelarna exakt. Jag utgår ifrån att fyllningen i kanalerna kommer att göra att styckena krymper. Så jag klipper ut ungefärliga stycken, ritar ut svaga riktlinjer för hur mönsterdelen ser ut och börjar sy kanaler.

Testar att trä i snöre i den första kanalen.

Söndag

Fortsätter att trä i alla kanalerna i bakstycket med hjälp av en rejäl ståltråd.

När jag till slut trätt i snören i hela bakstycket har det, mycket riktigt, krympt totalt ca 4 cm på bredden.

Efter det syr jag och vänder framstyckena och syr alla kanalerna på dem också.

Vecka 21

Måndag

Jag markerar ut vart snörningshålen i framstyckena ska sitta. Istället för att ha alla nålar ivägen medan jag syr så markerar jag hålen med små korsstygn istället. Mycket bättre. Toppenidé, Ida!! Tack för tipset!!

 

Hinner sy den ena sidan ikväll.

Onsdag

Syr hålen i den andra sidan.

Fredag

Trär i snören i framstyckena.

Lördag

Formar axlar och ringning och syr ihop sidsömmarna.

Söndag

Klär in ringning och ärmhål med snedremsa klippt av samma tyg som yttertyget.

Vecka 22

Tisdag

Klipper ut delarna till min underkjol. Jag tror att detta också varit en duk (tror det är bomull). Jag sprättar de gamla fållarna och sicksackar kanterna. Sedan syr jag ihop delarna med varandra och slänger kjolen i tvätten i hopp om att bli av med det mesta av märkena efter de gamla sömmarna.

Vecka 23

Torsdag

Klipper ut, sicksackar och syr ihop delarna till min gröna sammetsbård till underkjolen.

Fredag

Gör en mall för mitt hålmönster som jag ska göra på bården.

Syr den första sömmen på bården.

Söndag

Mäter ut hur hålmönstret ska fördelas över bården.

Märker ut var det första mönstret ska vara och klipper upp hålet och syr till det för hand mot underkjolen.

För säkerhets skull så börjar jag mitt bak. Då hinner jag förhoppningsvis få till rätta knycket innan jag kommer till framsidan.  😉

Hinner sy två till ikväll.

Gött! Bara 17 uppsättningar kvar…

Vecka 25

Lördag

Medan resten av landet ligger bakfulla efter midsommarafton blir jag väckt av katten som tycker det är hög tid för frukost, kl 04.30 på en lördagmorgon…
Nåja, jag blir ändå bara deprimerad av all denna inaktivitet av att vara tvungen att vila händerna pga en överansträngd eller inflamerad sena till höger tumme.
Så idag trotsar jag förbuden och tar nya tag i syrummet.

Men att just sy för hand är kankse onödigt dumt. Så istället tar jag tag i mönstret till livet till själva klänningen. Varpå jag inser, för all del, även mönstret till hela klänningen, för den delen.

Jag börjar med att konstatera, än en gång, att livet till underklänningen rört på sig medan jag sytt det så det följer inte mönstret till 100% längre. Detta har jag vetat men dragit ut på ett tag och sedan valt att ignorera eftersom “jag ju ändå inte fick lov att sy mer…”
Nu när jag väljer att inte sura mer över det kvarstår dock faktum.

Så jag ritar upp ett nytt mönster som lämnar gott mått för eventuella justeringar i axlarna. Jag klipper ut bitarna och ritar dessutom ut vart de många delarna i överklänningens liv kommer att hamna för att få en känsla av hur det kommer att se ut. Och, för all del, om det ens verkar bli bra.

Efter många provningar och små justeringar ömsom här, ömsom där, har jag till slut bestämt mig för hur jag vill ha det. Men då stämmer inte måtten för uppdelningen av småbitarna längre.

Jag ritar om mönstret efter det ny justeringarna och fördelar om vidden på de 12 bitar som klänningslivet ska bestå av och klipper ut ett nytt provliv och provar igen.

Bingo!

En sista justering av ärmhålet och saken är klar.
Jag ritar upp de slutgiltiga mönstret och klipper ut alla de indeviduella bitarna till livet.

Efter det konstruerar jag ett ärmmönster, ett kjolmönster, ett väskmönster och ett hattmönster.

Söndag

Jag lovar att jag verkligen tänkte vara lydig idag och inte göra något, men tristess är en förädisk sak.
Att sy lite på maskin kan väl inte vara så farligt, eller?

Jag drar fram mina tyger och kollar igenom dem. Det mesta är ju faktiskt intakta räckor med tyg som blivit över eftersom jag ofta räknar högt när jag köper tyg. Det enda tyget som egentligen verkligen bara är slamsorna efter ett annat projekt är det vinröda yllet som blivit över efter våra Houppelandekappor.
Så jag börjar med dessa spillbitar och letar upp de största bitarna som behövs till kjolen. Jag behöver 4 våder av varje färg. Jag får till och med ut 2 hela våder i vinrött men de två resterande måste jag skarva lite för att få ihop. Så får det bli. Är det ett rest-lapps-projekt så är det.
Jag klipper ut mina vinröda bitar och sicksackar och skarvar ihop dem.

Efter det klipper jag ut mina 4 gröna kjolsvåder och sicksackar dem. Men nu börjar symaskinen låta väldigt trött. Okej, då väntar vi med att sicksacka mer, för idag.

Istället sätter jag mig i soffan ihop med katten och syr ner sömsmånerna i de skarvade bitarna för hand.
För skams skull så syr jag åtminstonne 2/3 av dem med vänster hand. Det är intressant och tar inte så jättemycket mer tid faktiskt.

Vecka 29

Onsdag

Nu skiter jag faktiskt i att jag egentligen inte får lov att göra något för att min dåliga hand måste vila.
Jag skapar alltså finns jag. Om jag inte får skapa är jag ingenting. Tydligen. För jag håller på att bli fullkomligt deprimerad av att inte få lov att göra något som gör mig glad. Och handen är ju lite bättre nu.

I min sysslolöshet har jag såklart designat om ärmarna fullständigt, vid det här laget. Men den idén får ligga och mogna lite till, tills jag får en känsla för hur klänningen kommer att bli och bete sig i verkligheten. Alltså.

Jag klipper ut de resterande 4 kjolvåderna i gult och sicksackar dem. Sen ska jag bara bestämma hur jag ska fördela färgerna innan jag kan gå vidare.

Det blir några olika förslag:

Alltså kan jag sy ihop alla våderna till kjolen.

Då vet jag vilken ordning färgerna ska vara i. Följaktligen kan jag klippa ut delarna till livstycket och fodret.

Jag nålar ihop hela livstycket och provar det utanpå underklänningslivstycket. Jag provar livet ut och in för att lätt kunna komma åt att ändra om det skulle behövas. Men det verkar inte bli nödvändigt.

Det verkar ju sitta som det ska, så jag maskintråcklar ihop delarna.

Efter ytterligare en dubbelkoll att alla sömmar verkar stämma så syr jag om sömmarna i bakstycket med vanlig stygnlängd också, sicksackar sömsmånerna och syr tom ner sömsmånerna på insidan för hand. Detta brukar jag ju inte göra men jag fick ett infall. 🙂

Jag väntar dock med sömmarna mot mitten. Ifall det behövs några justeringar när snörning och allt annat är på plats.

Torsdag

Som vanligt är det väl så att på ett livstycke med snörning så måste liksom allt stämma samtidigt, för det är svårt att ändra något sedan snörningen väl är gjord. Och det är svårt att veta om allt är rätt förrän snörningen är gjord och allt verkligen sitter som det ska.

Så vart börjar man då?

Jag vändsyr kanterna som ska ha snörningen först. Detta livstycke ska ju dessutom ha två snörningar. No presure!!

Så med lite god hjälp av maken så provar jag livet “med snörningen”. Så att säga. Såvitt vi kan bedöma i detta stadium så verkar det sitta perfekt. 🙂

Okej!

Då syr jag ner de resterande sömsmånerna på yllet och sedan vändsyr jag resten av livet mot fodret.

Provar igen för att bedömma om ringningen ligger rätt och döljer livstycket från underklänningen ordentligt. Efter en minimal justering så bedömmer vi läget som “safe”.

Jag förstärker alla sömmar och hacka sömsmånerna så lite som möjligt. Jag vill inte försvaga sömmarna mer än vad som är absolut nödvändigt.

Då är frågan nu vad jag gör härnäst. Snörningen eller den eventuella vingen som jag, i så fall, borde stoppa in i axelbanden innan jag stänger dem slutgiltigt.

Jag tror snörningen först.

Fortsättning följer i nästa loggbok…

« Föregående loggbok | Nästa loggbok»