Föreställ dig ett litet rum.
Direkt till vänster om dörren där du kommer in står det två vinröda skåp med glasdörrar. De är fyllda med en myriad av tyger, garner, pärlor, mönsterböcker och allehanda andra pinaler som kan komma till nytta när man skapar.
Under fönstret, på motsatta vägen, står en vacker Husqvarna trampsymaskin från 1930-talet. Till vänster om trampmaskinen står ett hemmabyggt bord med en hederlig, elektrisk, Husqvarna från 1980-talet på. Det står en något medaljongmönstrad strykbräda hopfälld och lutad mot väggen bakom det bordet. Ovanför den sitter en vägghylla full men glasburkar fulla med sytråd, sorterade efter färg, och en plåtburk full med diverse saxar.
Över dem hänger en liten anslagstavla med färgprover, tygprover och några handsydda reservknappar från ett gammalt projekt.
Till höger om trampmaskinen står min handarbetsfåtölj, en sliten sak i rokokostil, och ett litet klättertorn till våra katter. På väggen ovanför dem sitter några hyllor som bara är till för katterna att ligga på när de får lust att hålla mig sällskap här inne, fast för det mesta ligger de ju såklart mitt i virrvarret.
(Jag menar vart ska sleven vara, om inte i grytan, eller hur!)
Mitt i rummet står ett stort arbetsbord byggt av två breda byråer med en bordsskiva av rejäla träplankor. Detta bord håller att sitta på om det behövs, vilket det kan göra ibland.
Det hänger inramade bilder av påfåglar på väggen ovanför arbetsbordet. De ger rummet färg och flärd. Högst upp bland påfåglarna hänger ett porträtt av min mormor i sin ungdom. Som mitt skyddshelgon här inne ger hon rummet själ.
I hörnet, vid tygskåpen, står en provdocka med en häxhatt, käckt på svaj, och ett halvfärdigt plagg på sig som väntar på att bli klart.
Detta är mitt syrum! Det är här jag trivs bäst!
Jag har väl alltid varit något av en romantiker.
(Om än kanske något mer desillusionerad med åren.)
Jag gillar fortfarande häxor, älvor och sagor och jag har alltid glitter i håret på Lucia.
Jag älskar det där alldeles speciellt gröna ljuset som blir i en bokskog om våren, ett litet torp i en skogsglänta, ett häftigt kråkslott en stormig dag med svarta skyar.
Alla de där klichéerna som man drömmer sig bort till.
Jag älskar klänningar, ju mer svepande de är, desto bättre. Det ska vara så mycket vidd som möjligt i kjolarna och gärna släp. I gymnasiet myntade jag mitt motto ”tre meter är trevlig vidd, allt över det är bara coolt.”
Det märkliga är att jag trots detta levt majoriteten av mitt liv i jeans, som de flesta ju gör.
Klänningarna fick hålla sig till medeltidseventen. Det har förvisso blivit en hel del sådana genom åren. Men på senare år har jag känt att det har blivit väldigt mycket jobb, pengar också för all del, på kläder som bara används en handfull dagar per år och det har börjat kännas väldigt bortslösat och onödigt.
Så under pandemin, när man inte kunde åka på några eventa alls, skedde någon form av skifte.
Vore det inte bättre att istället lägga det krutet på att istället förgylla sin vardag? Det riktiga livet som man faktiskt lever alla de andra dagarna på året?
Jo, jag har börjat tycka det.
Jag fattade beslutet att eftersom jag ändå aldrig hittade kläder jag ville ha i butikerna, varken i min storlek eller budget, kunde jag lika gärna tänka om och börja sy alla min kläder själv.
Och då kunde jag ju lika gärna sy kläder som jag ville ha.
Jag har ändå aldrig riktigt passat in eller känt mig bekväm i det stora hela, så varför inte passa på nu, när världen ändå är uppochner, att till slut fånga dagen och bara göra det jag vill, för min egen skull?
Där är jag nu.
Mina tidigare historiska kläder är inte gjorda efter helt tidsenligt autentiska tekniker. Det jag har gjort är att jag har försökt återskapa de modeller jag vill ha med hjälp av de kunskaper jag haft i modern mönsterkonstruktion. Sedan använder jag de tyger och material jag känner för, har hemma eller kan få tag på beroende på ekonomin just då.
Det som går att sy på maskin syr jag på maskin, men idag kan det lika gärna bli på min gamla trampsymaskin som den elektriska maskinen.
Jag har dock, på senare år, börjat kika mer på fler traditionella metoder och jag syr mycket mer för hand idag än jag någonsin gjort förr. Jag vill gärna tro att jag har utvecklats något sen jag började.
Jag gick, en gång i tiden, textilt gymnasium. Min dröm var från början att bli teatersömmerska, men så blev det aldrig. Jag har fortfarande ett helt vanligt heltidsjobb som inte har ett dugg med det här att göra.
Men det här är mer än min hobby.
Det är min livsnerv, mitt skäl att finnas till. Jag gör det här på min fritid för att det gläder min själ och för att jag älskar historiska kläder.
Jag har inget eget företag och tar inte emot beställningar. Men jag visar gärna mina skapelser och delar gärna med mig av mina erfarenheter längs vägen. Därför har jag den här hemsidan. Jag har haft den i 20 år nu och den är som min hemliga kompis där jag bara kan vara mig själv och dela med mig av det jag gör ifall någon vill slå följe en stund på vägen.
Hej! Vad roligt att just Du tittade in!
Ta en kopp och slå dig ner en stund. Fåtöljen är ledig.
Välkommen!
Foto: Rocío Martinez Climent