En Knyppelkoffert
2023
Jag vet att jag sa för ett tag sedan att knyppling, det kommer jag aldrig att orka lära mig.
Jag äter upp det nu.
Förra året fick jag ärva min mors alla knyppelgrejer.
Det jag nu hade var två vanliga knyppeldynor – såna som man fick prova på i skola. Stora och lite otympliga att stuva in en vanlig lägenhetsgarderob.
En fyrkantig vändskiva till den ena dynan.
En stor rund (frigolit?)-skiva som jag trott var till att blocka saker på, men kanske inte enbart till det?
En spolmaskin. En härligt gammaldags stil i svart lack och träknopp på veven.
Ett virrvarr av lite olika mönster som jag inte alls förstod hur man skulle tolka.
Den blå utgåva av den klassiska boken Knyppling av Sally Johansson.
Och störst av allt – mammas arbete – en påbörjad scarf, med 84 par pinnar, på en av dessa dynor.
Bara att packa ner och frakta den här var ett lite ängsligt uppdrag.
Jag har fortfarande inte bestämt om jag ska försöka göra klart den, så att den går att använda.
Eller om jag ska ta den delen som mamma knypplat och rama in den och hänga på väggen istället.
Vi får se.
När allting väl var inburet i mitt hem så vore det ju en skam om de inte kom till användning.
Som vanligt när man kikar in på någonting nytt, så fanns det en hel värd att upptäcka.
Så vart skulle jag ens börja.
Jag letade upp fler böcker och jag googlade. Jag sprang på loppisar och hamstrade alla pinnar och mönster jag kunde hitta. Eftersom loppisarna ibland säljer sakerna i sammanslagna kit för en ytterst rimlig peng så lyckas jag även få med en hel knyppeldyna till och två lösa rullar extra.
Längs den här vägen insåg jag att det finns många olika stilar på dynor och pinnar. Det finns olika tekniker för hur man håller pinnarna, överhandsgrepp och underhandsgrepp.
Bara inom lilla Sverige finns det tydligen minst tre olika generella stilar: Skånsk knyppling, Dalaknyppling och Vadstenaknyppling.
Jösses!
Det hela kändes lite överväldigande ett tag. Men till slut tog jag mod till mig och började försöka men hjälp av böcker och You Tube.
Efter att ha tragglat mig genom några av de första övningsspetsarna från böckerna och efter ännu mer googlande har jag blivit väldigt sugen på att testa det andra ”underhandgreppet” som Dalaknypplingen och många andra länders knypplare använder.
Efter att ha experimenterat lite och testat med min vanliga pinnar i obehandlat trä, vilket gick ganska trögt, så vill jag testa med en annan modell på pinnar för att se om det funkar bättre.
Jag söker över halva internet och kan bara konstatera att det skulle bli dyrt att köpa på mig en massa nya pinnar i en stil jag inte vet om jag kommer trivas med. Och, som många på nätet redan sagt, det finns billiga sätt att gör egna för att testa med innan man rusar åstad och bränner pengar på fel grejer.
Alltså!
Vecka 18
Fredag
Hittar en inspirationsbild på Pintrest, som man ju gör, och beslutar att göra ett försök.
Köper helt vanliga blompinnar i mataffären på väg hem från jobb. När jag kommer hem drar jag fram alla sorters lim som finns hemma och alla min fina scrapbooking papper.
Jag påbörjar 20 pinnar men hinner inte riktigt klart ikväll.
Lördag
Gör klart alla pinnarna och målar topparna med guldfärg och slutlackar alltsamman.
Medan pinnarna hänger på tork börjar jag skissa på en prototyp i papp av annan typ av dyna med brantare lutning på trådarna.
Jag har två extra rullar som jag fått med några av pinnarna jag köpt på loppis. De passar inte i någon av de dynor jag har så varför inte använda dem till detta?
Jag har hittat en ritning på Pintrest så jag utgår ifrån de måtten och försöker känna efter om jag tror proportionerna kommer passa för mig och mina lösa rullar.
Till slut har jag mina bitar utskurna i den stadigaste pappen jag har hemma och jag kan börja sätta ihop den.
Eftersom detta nu bara är på experimentstadiet så tar jag bara en pappskiva till och lägger en vanlig frottéhandduk som stoppning och spänner en linnehandduk över. Detta får duga som dynan under rullen, så att säga.
(Not: Det var inte det bästa underlaget att sätta nålar i så jag får hitta ett bättre stoppningsmaterial till nästa version.)
När pinnarna väl torkat ordentligt och jag ska ladda dem med tråd så inser jag snabbt att dessa tjocka pinnar inte alls passar i min fina spolmaskin. Hm, tänka, tänka;
– Älskling, vart har vi borrmaskinen?
Men lite skydd i fästet, så att inte mina precis nytillverkade pinnar blir skitiga, så går det galant att spola upp tråd med borrmaskin.
Win!
Nu har jag 10 par raka pinnar laddade med tråd.
Vilket mönster har jag som bara behöver 10 par? Letar igenom de jag testat och vad jag mer har hemma. Gör mitt val och slår mig till ro med denna nya papplåda i knät.
Ägnar resten av eftermiddagen och kvällen åt att knyppla Sockerudd och spindel med underhandsgrepp. Pinnarna gör faktiskt skillnad för mig.
Söndag
Vaknar tidigt med en kristallklar tanke i huvudet:
Jag vill göra en knyppeldynelösning som är enkel att frakta med sig. Som kan vara lite rolig att ha med när vi åker på medeltid till exempel.
Jag tycker faktiskt att de vanliga dynorna är så skrymmande och ömtåliga att frakta, i alla fall när man har ett arbete igång på dem. Jag vill ha något kompaktare.
Och vi ska ju till Ekenäs nästa helg…
Jag har sett en massa olika lösningar på detta när jag googlat runt. Och jag råkar ju ha två små koffertar som står ovanpå mina bokhyllor i mitt arbetsrum. Jag har mina garner, och några bortglömda korsstygnsbroderier, i dem. Jag kanske inte måste ha garner i båda?
Efter lite klurande och vändande och vridande på olika delar så har jag en plan.
Delarna måste gå att förvara i kofferten så att den blir ett enkelt kolli som rymmer allt som kan tänkas behöva följa med på ett äventyr utanför hemmet.
Jag behöver:
- En låda till själva rullen.
- En sluttande dyna.
- En skiva att lägga ovanpå den öppna kofferten att ställa lådan och dynan på.
- Sen vill jag klä insidan på själva kofferten i sig, för den är lite ruff och tråkig.
Jag börjar med lådan till rullen.
Mina två lösa rullar är ganska olika långa så jag utgår från måtten på den längre av dem. Senare tänker jag göra en isats så att den även kan funka till den korta rullen.
Jag snickrar till en låda i min stadigaste papp och provar att rullen passar.
Dags, då, att klä insidan av kofferten. Jag tar samma gröna sammet som jag använde till min morgonrock.
Och så var arbetsrummet alldeles grönprickig igen. Suck.
Men eftersom jag vill kunna sätta lådan med rullen inne i locket så behöver jag först jämna ut vinkeln på locket här. Jag provar ut vilken vinkel som behövs och sätter några distanser och lägger sedan en skiva ovanpå. Nu ska det funka.
Efter mycket pill och jox är kofferten till slut klädd.
Jag väljer ut en pappskiva som är lagom till den lutande dynan och rotar runt i lådorna efter någonting bättre än frotté. Till min lycka hittar jag rester av den vinröda yllet från våra Houpelandekappor. Jag lägger några lager och testar om det går skapligt att sticka nålar i och det är funkar perfekt. Detta blir ett bra underlag.
Jag klipper till och pusslar ihop spillbitar och pressar dem och staplar dem på pappen och klär sen in allting med en bit tunnare grönt ylle som jag hittar i lådorna.
Just vid det här laget är jag rätt så trött på att kladda med lim så jag syr faktiskt ihop den här dynan.
Skivan som ska ligga på kofferten behöver ju täcka hela kofferten men ska också gå att lägga i kofferten så den behöver vara vikbar. Därför gör jag en så stor som den kan bli och fortfarande få plats i kofferten och så gör jag en likadan till och tejpar ihop dem så att de går att vika på mitten.
Supernöjd med mitt resultat så gör jag ett litet test av alla delar. Då inser jag att den här skivan blir för stor. Den kommer at vara i vägen för mig själv.
Attans bananer.
Nåja, det är ju bättre att upptäcka det nu.
Skär ner bottenskivan till en mycket mindre modell.
Inser då samtidigt att när marginalerna blir snävare är det större risk att skivan glider och hamnat fel. Följaktligen behövs det någon form av list undertill på skivan för att den inte ska sticka iväg för mig. Jag sätter en smal list på vardera kortsidan på skivan och en bred och tjockare list längs den nedre långsidan av skivan.
Nu ska den ligga hyffsat still.
Vad bra, då kan jag klä in den i samma gröna ylle som dynan.
Ovansidan går ju snabbt men baksidan med listerna blir lite pilligare. Den får vänta till imorgon.
Vecka 19
Måndag
Klär in baksidan på skivan.
Äntligen, då är det bara att klä in lådan till rullen också så börjar det bli klart.
Har insett, längs vägen att framkanten på lådan nog behöver sänkas något för att inte vara i vägen för det faktiska arbetet sen. Klipper bort en bit. Blir mycket bättre.
Jag hittar några fina papper och lackar lådan. Sen får den torka klart över natten.
Tisdag
Lackar sista sidan av lådan och limmar på lite bling på framsidan. Sen får det torka över natten.
Jag pimpar även locket på kofferten med den sista biten av den spetsen min mamma virkade till mig 2020. Sen är det en bit spets som mamma knypplat som jag hittade bland hennes knyppelgrejer.
(Jag har lyckats hitta mönstret till den så jag ska lära mig göra den själv också.)
Kolla så fint det blir!!
Onsdag
Hinner göra ett slutprov av samtliga delar på morgonen innan jag går till jobb.
Katastrof!!!
Nu är lådan till rullen för trång. Det är precis att det går att banka ner rullen på plats men sen är det nästan omöjligt att får ur den igen och det går definitivt inte att vrida den när den nu väl sitter där.
Skit också.
Våndas över detta faktum under dagen. Jag vill inte behöva skära upp och ändra lådan nu. Den är ju så fin.
Men jag vill inte bygga en helt ny heller.
Väl hemma igen finns det tyvärr inget att be för. Jag skär upp insidan av kortsidorna och tar bort de distanser som satt bakom för att hålla innerväggen på plats. Jag flyttar ut båda innerväggarna en liten bit vardera och provar igen.
Det räcker inte. Hålen för pinnen i rullen är också för trånga.
Okej, då skär jag ur lite på dem också och provar igen.
Nu funkar det.
Okej. Limmar fast innerväggarna igen på sina nya platser och limmar igen locken igen.
Men det är ju inte så fint längre.
Som tur är så lyckas jag hitta en av mina washi tape som kan smälta in lite i mönstret på pappret så jag tar den och täcker över skarvarna med. Det funkar faktisk skapligt och det mesta är ju inuti lådan. De kommer ju inte att syna så jättemycket när väl rullen ligger på plats.
Lackar över lagningen och så får den torka igen.
Medan lacken torkar så bockar jag till en bit av en ståltrådsgalje som jag sen syr fast på den dynan, så att dynan går att kroka fast på lådan. De vassa ändarna på krokarna doppar jag i smältlim så de inte ska kunna skava sönder någonting.
Nu är jag faktiskt lite matt på detta så jag sätter mig och knypplar på papplådan resten och kvällen.
Jag börjar gilla underhandsgreppet. Jag är ju inte så vidare värst snabb på någon av sätten men jag gillar det här just nu och tycker att jag ändå får lite flyt i det när jag väl sitter med det sammanhängande en stund. Jag vill göra fler pinnar och testa fler mönster!
Nu är den klar och jag är så galet nöjd med mitt resultat!
Den blev nästan exakt som jag föreställt mig den. Och beroende på vart och hur man kan sitta med den kan man få olika höjd på delarna utifrån behovet för stunden.
Och, kanske är jag lite översentimental, men jag tycker att det känns rätt att den bär med sig några små minnen av min mamma.
Jag misslyckades fullkomligt med att ta en endaste bild på Ekenäs den helgen, men min knyppelkoffert fick sin jungfrutur ut i den vackra försommaren. Den funkar perfekt!
Det var den mysigaste delen av hela helgen, tycker jag, när min väninna och jag satt i skuggan av träden i backen och handarbetade i gröngräset!
Det här måste jag göra oftare!